Rebecca

Rebecca´s Londonresa

Del 1

*****************  ”CABINCREW TAKE YOUR SEATS FOR LANDING”  ********************

Den nasala högtalarrösten trängde igenom mitt sinne som en kniv och fick mig att återvända till verkligheten.

I drömmen hade jag varit i London som Rebecca och fått uppleva härliga middagar med god mat, otroliga shoppingupplevelser och festat på ett sätt som man troligen bara kan göra i en storstad som London, jag hade även fått träffa och umgås med trevliga människor och haft en lång och angenäm upplevelse där jag kunna stråla som den kvinna jag så gärna vill känna mig som.

När jag kvicknar till så verkar drömmen jag haft, vara så ovanligt påtaglig, men vänta ett tag – jag sitter ju faktiskt i ett plan på väg från London till Göteborg, jag kollar mig omkring lätt förvirrad (jag har aldrig tidigare lyckats med att somna in under en flygresa så det känns som om jag inte har kontroll på situationen, och vissheten om att vi är på väg att landa gör mig bara mer osäker). Efter en liten stund så har jag fått så pass mycket grepp om situationen att jag vet vad som har hänt dom senaste dagarna.

Min dröm var ingen dröm och då jag nu sitter i planet hem och på utsidan ser ut som vilken man som helst, så är insidan troligtvis inte likt någon annans. Jag insåg nu att jag haft en upplevelse som varit obegripligt stor för mig, inte storleken på allt i London, utan den sociala biten av att fått åka iväg som Rebecca och få vara henne tills jag nu skulle åka tillbaka på Söndagen. Känslorna som far igenom mig får mina ögon att tåras, men jag tvingar mig till att få kontroll över situationen och lyckas med det.

Planet landar och jag vandrar likt en robot genom den vanliga landningsrutinen, jag hämtar bilen och lägger in väskorna, stuvar om lite i packningen så att jag får tag i det jag köpt i present till mina närmaste, när jag ser och känner på de kläder, skor och accessoarer jag köpt kommer minnena fram och jag stänger snabbt resväskan för att inte tappa fattningen mitt på parkeringen. Jag sätter mig i bilen och kör iväg från Säve flygplats denna gråmulna regniga Söndagseftermiddag i slutet av November.

På väg söderut så har jag allt svårare att kontrollera mina känslor och när jag åker över Älvsborgsbron så brister det för mig och i en kaskad av olika känslor, lyckliga och sorgliga, så översvämmas mina ögon av tårar till den grad att jag kör fel och hamnar nere i Majorna, jag letar upp ett ställe där jag kan stå stilla med bilen och försöker att reda upp det hela. Det känns som om det till övervägande del är lyckliga känslor som strömmar genom mig, men vissheten om att jag nu är borta från att få vara Rebecca ger ett starkt sting av sorg genom mitt sinne och den totala anstormningen av känslor gör att jag tappar kontrollen och faktisk sitter och gråter i min bil, parkerad bredvid en Shellmack i ett regnigt Göteborg denna dag som verkar var utan några glada färger eller något annat som skulle kunna lätta upp stämningen. Det enda positiva är att det regnar så pass mycket att man troligtvis inte kan se in i bilen där jag sitter och åter igen upptäcker att den resa jag påbörjade för ett år sedan lett mig till upplevelser som jag absolut inte kunnat förutse. Att jag överhuvudtaget skulle sitta och gråta är i vanliga fall en obegriplighet då jag likt många är en kontrollmänniska och uppfattar gråt som ett tecken på svaghet, men de starka upplevelser jag fått har lyckats öppna dörrar till mitt inre och likväl som man fått lättare att känna sig glad och kunnat visa att man är lycklig genom skratt och leende så kommer även denna typ av känslor att visa sig lättare.

Efter en stund har den värsta känslostormen lagt sig och jag börjar att återfå kontrollen, jag känner att jag måste få prata med någon och höra en vänlig stämma så jag prövar att ringa en av min härliga vänner men jag fick inget svar på hemnumret, de följande två vänner jag ringer svarar lyckligtvis och jag får prata av mig så pass mycket att jag kan återuppta min hemresa. Med känslorna mera kontrollerade så svänger jag ut från bensinmacken och styr upp på huvudleden söderut, i mitt huvud börjar jag så smått att gå igenom mina upplevelser och planera för hur jag skall skriva om dem.

Rebecca´s Londonresa
Del 2

Torsdag 25 November 2004 klockan 09.00

Jag öppnar dörren till rummet på hotell Formule 1 i Göteborg, denna gång skall jag bara ha rummet i några timmar, men dessa timmar kommer att vara några väldigt speciella. När jag lämnar rummet så kommer jag att vara ombytt som Rebecca och klar för att flyga iväg till London, gud vad pirrigt det känns!

När jag var klar med sminkning och påklädning så ställde jag mig framför spegeln och studerade mig noga, kan jag verkligen åka i detta eller finns det något jag inte tänkt på frågade jag mig själv.

Jag hade ju noga tänkt och prova ut vad jag skulle åka i sedan tidigare, men osäkerheten fanns där ändå och då jag inte var sent ute så fanns det ingen anledning att undvika en extra eftertanke, jag hade ett par svarta mockastövlar som hade bra passform för fötterna, en halvlång slät kjol, en röd tröja med ¾ ärmar och båthals. Sedan hade jag min svarta korta kavaj och utanpå min härliga långa päls. Jag tyckte att jag såg representabel ut och beslutade mig för att det nu var dags att påbörja Rebeccas resa till London.

Det var inga problem att hitta till Säve flygplats, på dess hemsida fanns en vägbeskrivning som jag skrivit ut och den fungerade utmärkt. Jag tog min packning och dog iväg med den till terminalbyggnaden. Väl inne i byggnaden så satt jag mig ned för att vänta på att incheckningen skulle öppna, jag fördrev tiden med att läsa och i smyg att studera hur folk runtomkring reagerar på min närvaro. Det enda iögonfallande med mig var nog den mörka rödlila peruk jag valt, annars fick man nog titta lite mer noggrant för att se vad det var för en typ av kvinna man tittade på. Det var som jag tidigare upplevt inte speciellt många som lade märke till mig, ett par killar i incheckningskön till Glasqowflyget framför mig gjorde det visst och deras reaktion var kul att se: först såg jag att den ena killen tittade på mig för att sedan titta bort, ett par sekunder senare vrider han huvudet som för att se sig omkring över hela lokalen men låter sina ögon fixeras på mig så länge han kan. Efter det så talar han med sin kamrat som gör en liknande manöver, detta upprepar några gånger till innan dom får annat att tänka på då kön dom står i börjar att röra på sig mot incheckningsdiskarna och dom får bråttom med att samla ihop sin packning och följa med strömmen, roligt att man kan vara blickfång för så unga män ;-). En stund senare öppnade min incheckningsdisk och jag ställde mig snabbt bland de första i kön, nu pirrade det lite nervöst i magen (klockan var nu 12.30 och jag hade inte haft ro till att äta något innan idag), skulle det bli problem med incheckning eller ?

Väl framme vid disken var det en smal mörk ung man i tjugofemårsåldern som tog emot mig, jag lämnade över mitt pass och min bokningskod och prövade på att le på ett sätt som inte skulle skrämma slag på snyggingen bakom disken, han tittade på mig, mina knän började darra något när han öppnade passet och tittade upp för att jämföra varelsen på fotot med den som av ödets nyck hade placerats framför honom. Skillnaden mellan dessa två uppenbarelser var tydligtvis inget som rubbade hans professionalism då han raskt började med de vanliga standardfrågorna för incheckningsförfarandet.

Jag drog iväg med min kabinväska (där jag för säkerhets skull hade lagt ned ett komplett set med brorsans kläder och avsminknings artiklar, bara ifall att…) till restaurangen och beställde mig en räksmörgås. Efter denna stärkande måltid gjorde jag ett stop på damernas och kunde för en stund sjunka ihop totalt okvinnligt men ååh så skönt på toalettstolen för att samla mina tankar och lätta på den spänning som omedvetet hade byggts upp sedan avfärden och hotade att ge mig en rejäl huvudvärk redan nu innan jag börjat dricka rödvin.

Jag reste på mig och kollade håret och makeupen – allting var ok men jag tog på lite läppstift ändå, bara för känslans skull och gick ut i verkligheten.

Ute i incheckningshallen såg jag att folk som stått i samma kö gick in till säkerhetskontrollen och jag trippade över dit. Säkerhetskontrollen var rätt omständig, först så fick man lägga ifrån sig väska, jacka och metallföremål, sedan så blev jag kroppsvisiterad efter metallföremål med en handhållen detektor av en kvinnig säkerhetsvakt. Därefter hämtade man sina grejor på bandet efter röntgen och gick till passkontrollen, jag såg i ögonvrån att passpoliserna lade märke till mig, jag hade en kvinnlig och en manlig att välja på, men då den manlige inte såg så snygg ut valde jag den kvinnliga. Jag log och sträckte fram passet, hon tog upp det och vek upp det, tittade på mig, log tillbaka och s:a varsågod, ta dörren till höger och ha en trevlig resa.

Yes, jag hade klarat det! Jag gick igenom dörren in till vänthallen med ett lättat sinne.

Vänthallen var rätt liten och full med folk, det fanns endast ett fåtal sittplatser så jag flanerade runt ett litet tag och tittade på vad som erbjöds i taxfreeshopen men hittade ingenting intressant, speciellt då jag tyckte att det var slöseri att smygstarta shoppingen nu när jag ändå skulle få frossa runt i London på Fredagen.

Efter cirka tio minuter kom personal från Ryanair och började ordna för utslussning av folk till planet, jag fick bråttom att ställa mig i kön och samtidigt avsluta mitt glas på ett värdigt sätt. Det gick snabbt att komma ut och det var inte så väldigt kallt eller blåsigt utomhus heller, jag tog sikte på den främre ingången till planet och började gå uppför trappan till kabinen.

Rebecca´s Londonresa
Del 3

Torsdag 25 November 2004 klockan 14.15

Det gick snabbt att komma från vänthallen och genom boardingkontrollen, det var inte heller speciellt kallt eller blåsigt utomhus så jag kunde gå värdigt fram till det väntande flyget.  Jag tog sikte på den främre ingången till planet och började gå uppför trappan till kabinen. Kabinpersonalen stod strax innanför flygplansdörren och hälsade oss passagerare välkomna ombord. Ryanair har inte platsbestämda biljetter så det var bara till att gå bakåt i planet tills jag hittade en tom rad med säten och bestämde mig för att sätta mig närmast mittgången. Turbinmotorerna varvar upp något och vi börjar så sakta taxa iväg till startbanan medan flygvärdinnorna vant demonstrerar var nödutgångarna finns samt hur man använder syrgasmask och flytväst vid en eventuell nödsituation. Denna procedur är avklarad en liten stund innan kaptenen ropar ut genom högtalarsystemet att man är klar för start, planets motorer dras upp i högvarv och man riktigt känner hur hela maskinen niger när bromsarna håller emot dragkraften som levereras ut från motorerna. Jag satt nu i en lagom obekväm flygplansstol omgiven av en massa människor som hade sitt att bry sig om, ingen verkade ta någon notis om transan i stolen närmast mittgången på rad 15. Lite besviken blev jag men ändå rätt nöjd, inte ens kabinpersonalen behandlade mig annorlunda än någon annan av deras passagerare, men det är ju faktisk så jag vill ha det när jag rör mig ute bland folk. Jag kände mig väldigt avslappnad där jag satt i min svarta kavaj ovanpå min röda tröja och svarta kjol läppjandes på ett glas med Irländsk whiskey.

Tiden gick och när kaptenen ropade ut i högtalarna att vi närmade oss landning så kände jag mig förväntansfull, att överhuvudtaget få komma till en av världens huvudstäder och som grädde på moset få göra det som kvinna, det skall verkligen bli kul. Planet gjorde några svängar innan man märkte att vi tappade både fart och höjd, när vi gick igenom molnen kände jag den första riktiga turbulensen, sedan blev det stilla ända tills man hörde surrandet från hydrauliken då klaffarna på vingarna fälldes ut och vi strax efter tog mark på Stansted flygplats strax norr om London. Motorerna dånade högt när dom reverserade för att planet skulle tappa fart så fort som möjligt och efter en stund lugnade oväsendet ner sig och vi svängde väck från landningsbanan för att taxa bort till planets parkeringsplats utanför vår ankomstgate. Planet stannade och motorerna slutade vina, skylten med säkerhetsbältet släcktes och ett myller av människor reste sig och började plocka ned sina tillhörigheter och tog på sig jackor, allt på detta otroligt smala utrymme son kallas för mittgång.

Rätt så snart började kön att röra på sig och jag följde efter, vid utgången stod kabinpersonal och sade adjö och när jag klev ut ur planet blåste det en svag vind, det var inte kallt här heller och när jag tittade upp mot himlen var det mot en blå himmel med lite vita moln. Jag gick ned för trappan och följde markeringen på marken som dirigerade passagerarströmmen in mot terminalsbyggnaden. Till slut kom vi fram till huvudbyggnaden och framför mig låg den Brittiska passkontrollen. Nu blev det lite pirrigt i maggropen, medan jag letade fram passet tittade jag på passkontrollanterna och försökte bestämma mig för vem som verkade vara vänligast, en ung mörk kvinnlig kontrollant längst till vänster blev mitt offer och jag gick framåt mot kön som ledde till hennes bås. Strax innan jag kom fram dyker en äldre kontrollant upp och ställer sig bredvid henne, jag rör inte en min men undrar om det är på grund av mig som det kommit förstärkning till denna kontroll. När det efter en stund blir min tur går jag till disken och räcker fram mitt pass (som i överensstämmande skulle vara som om jag satt dit ett foto på clownen Manne i stället för mitt eget foto och försökt gå igenom en passkontroll utan att vara klädd och sminkad som Rebecca ), men den söta lilla tjejen och hennes äldre kollega tittar bara lite i passet och på mig och hälsar mig välkommen till England.

Jag tar emot mitt pass och ler tillbaka, säger ”thank you” och undrar om jag kanske skulle försöka använda en så ljus stämma som möjligt medans jag går mot bagagebandshallen, men jag skippar det då jag misstänker att det bara skulle låta konstigt, det är nog bättre att fokusera på det vid ett senare tillfälle, nu skall jag bara ha roligt och göra av med en massa pengar, hihi. Vid bagagebandet stod det redan fullt med folk väntandes men inget bagage syntes till, det tog nog 10-15 minuter innan ett sorl från vänstra delen av folkmassan avslöjade att någonting höll på att hända. Jag letade upp den största springa mellan människorna framför bandet och tittade noggrant efter min väska, efter bara några minuter såg jag den och dess speciella kännetecken varvid jag knuffade mig fram och grabbade tag i väskan och drog den av bandet, nu var det dags att hitta ut ur ankomsthallen och fram till tåget. Jag satte fart och följde skyltarna som enkelt ledde mig ut till dörrarna som öppnades och utanför fanns det andra skyltar som visade vägen mot tågen via en lätt sluttande ramp. Det tog mig ungefär fem minuter att nå dörrarna till tåget, som såg ut som ett lite äldre t-banetåg från Stockholm, inuti var det många människor som satt lite överallt och jag såg att jag skulle vara tvungen till att ställa ifrån mig min stora väska precis vid ingången, så jag satte mig på ett ledigt säte mitt emot en ung tjej och kunde därvid hålla ögonen på väskan. Jag hade tur med min ankomst, då jag knappt hade hunnit att sätta mig innan man ropade något i högtalarna och dörrarna stängdes.

Jag hade nu 45 minuters resa in till Liverpool Station som ligger nästan mitt i London city, jag försökte göra det så bekvämt som möjligt och lade därför upp min lilla kabinväska på hyllan ovanför sätet för att kunna breda ut mig mera (givetvis på ett korrekt kvinnligt sätt). Jag tog nu upp min mobiltelefon för att enligt överenskommelse SMS:a till Jenny att jag var på väg och ange ungefärlig ankomsttid.

 När jag tittade ut såg jag att vi for förbi förortsområden med röda teglade byggnader och grönområden, det var verkligen inte likt den utsikten man får från något tågfönster i Sverige. Ett litet tag senare hade utsikten förändrats radikalt, nu var det byggnader överallt, skorstenar, lagerlokaler och hyresfastigheter i ett gytter jag inte sett maken till innan, när jag tittade bort mot horisonten så var det byggnader så långt ögat kunde se. Nu märkte jag att jag var på väg mot ett ställe som inte liknade något annat jag varit på tidigare. Tåget började sakta ner och vi for in i en tunnel, vagnen skakade mer nu än tidigare trots den sänkta farten, utanför var det svart förutom ett eller annat ljus som for förbi utanför kupén. Det blev ljusare utanför och tåget saktade ned för att så småningom helt stanna av, samtidigt förklarade speakerrösten något som jag tolkade som att vi nu kommit fram till Liverpool station. Jag reste mig upp och samlade ihop mitt bagage och följde efter de andra passagerarna från tåget i hopp om att dom också skulle upp till stationen. Allting runtomkring en andades en egen stil, jag kände igen mig från de otal bilder och scener som visats i TV, kaklet på golvet, det röda teglet och de stålbalkar som planlöst stack ut långt ovanför tåget, wow - London har verkligen en egen stil tänkte jag medans jag gick ut mot hallen framför mig och genom biljettkontrollen. Jag stannade och tittade mig osäkert omkring för att bestämma mig vart jag skulle gå hän, om jag skulle ta tunnelbanan bort så som Jenny hade beskrivit för mig, men jag var lite osäker om jag klarade av att hitta rätt tåg och gå på ett tåg som gick åt rätt håll. Jag bestämde mig för att ta mig upp till gatunivå och se om mina tankar kunde klarna lite mer.

När jag kom uppför trapporna kände jag den kyliga luften utifrån komma emot mig och jag ryste, dags att ta plocka fram Rebeccas bästa lurviga kompis som så snällt hade legat i den stora väskan under hela färden. Jag letade upp ett ställe där jag utan risk för att bli av med mitt bagage skulle kunna öppna väskan och plocka fram den helt underbara pälsen som jag köpt förra månaden, pälsen är mörkgrå, lång och lagom luden, helt enkelt en flickas bästa vän i vinterkylan. Med den på mig så tyckte jag att jag var värd att få åka ståndsmässigt till hotellet som inte skulle ligga så långt ifrån stationen.

Jag gick bort till en taxi som stod parkerad strax utanför och lutade mig fram till det öppna fönstret där föraren, en artig man i fyrtioårsåldern satt och sa adressen till mitt hotell, han ställde en fråga om ifall gatan låg i ett visst område och jag svarade att såvitt jag visste skulle adressen vara på några minuters färdväg härifrån. Taxichauffören bad mig att kliva in och när jag öppnade dörren såg jag ett enormt stort passagerarutrymme i denna relativt lilla bil som utanpå såg ut att ha sina rötter i femtiotalet. När jag satt mig ner och placerat min packning så att den inte skulle fara omkring i bilen svängde han ut och påbörjade min första taxitur i denna stad, trafiken var intensiv, gatorna ändrade namn helt planlöst och rätt vad det var så svängde vägen omotiverat för att leda trafiken runt något oidentifierbart hinder och därefter fortsätta på ett annat håll, jag satt och kände mig glad i min varma päls och litade fullt på min chaufför under denna till synes planlösa färd jag påbörjat. Vi kom fram till hotellets gata efter en liten stunds körning i Londons kvällsvimmel, klockan var nu ungefär fem på kvällen och det var rätt mörkt ute, jag betalade chauffören samt lade till lite i dricks och steg ut på trottoaren framför hotellets entré.

Jag var äntligen framme på slutstationen på Rebeccas första stora resa.

Så var det då dags för mig att återse både London och min kära vän Jenny, det var ju bara sex veckor sedan vi sågs senast då jag gjorde min första Londonresa i slutet av November 2004. Att vi återvände så tätt inpå förra resan har flera orsaker, Jenny nämnde redan under vårt förra besök att hon tyckte det skulle vara intressant att vara i London under Januarirean och jag trivdes så bra med både London och Jenny att jag instämde till denna tanke.

I början av December fick Jenny ett meddelande från en av hennes Londonvänner att man sökte statister till en film, dessa statister skulle föreställa nattklubbsbesökare likt dem som brukar vara på klubben  Wayout klubb som är en klubb för TV´s och CD´s. Filmen skulle handla om en kille som ärver en bankrutt skofabrik och han blir vän med Lola, en dragshowartist som övertalar honom att göra häftiga skor för den typen av kunder istället. De gör senare stor succè och sagan slutar lyckligt. Det poängterades i brevet att det var en Disneyproduktion och inte någon oseriös källarinspelning, vad vi förstod skulle filmen heta ”Kinky boots”. Del delen av inspelningen som vi hade chans att vara med på skulle äga rum den 10-12 Januari och pågå hela dagarna, vi skulle anmäla vårt intresse till ett castingföretag vid namn ”Mad dog casting”, ersättningen skulle bli 100pund om dagen och man skulle även erhålla förtäring.

Jenny hade redan varit i kontakt med dem och fått svar att hon var med bland dem som var påtänkta, jag gjorde som hon och slängde iväg ett mail med intresseanmälan och några av mina bästa foton. Jenny hade planerat att denna gång stanna i London mer än en vecka och jag, som gärna ville göra henne sällskap även om jag inte kom med på inspelningen, bestämde mig för att göra henne sällskap åtminstone under den första helgen, det var ju också en fråga om att kunna få tag i de billigaste flygbiljetterna och då gällde det att boka så tidigt som möjligt. Det dröjde tills någon dag före Julafton innan jag fick mitt besked, dom ville gärna ha mig med, dock kunde dom bara garantera mig plats på Måndagen och Onsdagen, vid det tillfället hade jag redan bokat hemresa på Måndag morgon, så det kändes lite tveksamt – men en chans som denna lär man ju inte få någon mer gång. Situationen på jobbet och hemmavid gjorde att jag kände att det längsta jag skulle kunna vara borta var om jag tog hemresan senast på Tisdagen istället, jag hade tur och hittade en billig hemresa den dagen och bokade om min biljett. Jag betalde faktiskt totalt bara lite över 600kr för en tur och returbiljett med Ryanair mellan Göteborg och London och detta med 200kr extra i ombokningskostnad! När allt praktiskt var ordnat och min Julledighet började så stod det klart för mig att jag lyckats med att få komma med på ännu ett äventyr som skulle flytta ribban högre upp för vad jag lyckats få vara med om som Rebecca, för att inte tala om den kittlande tanken om att få bli förevigad på film!

Det kändes som om julen med dess långa ledighet aldrig tog slut då min största förväntning låg kring det datum då man brukar ha städat ut julen.

Fredag morgon den 7 Januari kunde jag då äntligen påbörja min färd mot Säve flygplats strax nordväst om Göteborg, denna gång skulle jag inte åka som Rebecca, främst då planets avgång låg så pass tidigt på dagen att det inte fanns tid till ombyte innan (såvida jag inte gick upp mitt i natten). Överfarten gick rutinmässigt och utan några problem som helst anlände jag till Stansted strax innan lunch, tog pendeln in till Liverpool street station och köpte en heldagsbiljett till tunnelbanan, jag åkte bort till hotellet och mötte Jenny (som inte heller var ombytt) där. Vi lämnade in vårt bagage (vårt rum var inte färdigt ännu) och tog en snabblunch på ett Indiskt lunchställen som låg på andra sidan av hotellet. Efter det så åkte vi in till Oxford street för att shoppa. Nu kändes tunnelbanan väldigt bekant och jag hade inga som helst problem att hitta rätt tåg eller att ta reda på om det gick mot rätt håll i förhållande till dit vi skulle ta oss, att ta sig mellan de olika perrongerna var inga problem heller, jag hade tydligtvis lärt mig någonting sedan sist. Vårt fösta mål var varuhuset Debenhams, jag hade på deras webbsida redan innan rean började, spanat in några snygga klänningar som jag var fast besluten att lägga vantarna på. Dessa fanns nu till reducerat pris hade jag dessutom sett strax innan jag åkte, så denna gång var jag övertygad om att göra ett flertal fina inköp. Vi tog oss upp på rätt våningsplan och jag började leta efter någon av de klänningar som jag sett, det var inte så lätt att hitta någon då det verkligen fanns ett stort utbud att gå igenom, jag hade redan börjat misströsta då jag såg en av dem fast inte i den färg jag helst ville ha, men den såg ut som en städrock – usch, nej det var verkligen inget att ha. Lite modstulen så fortsatte jag letande, men förhoppningen började avta då vi i princip hade gått igenom hela planet och dessutom kollat att det inte fanns något på de andra planen. I ena hörnet hade man kläder från designermärket Red Herring och därinne bland en massa andra plagg på ett litet ställ hängde en av de klänningarna som jag sett men inte haft som favorit då den var både svart (har såå många i den färgen redan) och var halterneck (samma som den sista jag köpte i London), men guud vad den såg rätt ut – den var i så snyggt svart satintyg och hade en strassbrosch vid urringningen, den typen av riktig klassiskt korta cocktaildress som jag hade drömt om att hitta hur länge som helst. Jag var lite osäker på storleken och valde mellan den enda 12:an dom hade och de tre i storlek 14 som fanns, när jag mätte så visste jag att 14 skulle passa, men 12:an skulle nog sitta perfekt om jag bara kunde få på den. Efter att ha velat lite (jag vågade inte gå in och prova den i ”boymode”), så bestämde jag mig för att köpa 12:an då det fanns gott om tid för att komma tillbaka och byta den. Nu var jag nöjd och vi strosade vidare, nu hittade vi flera av de klänningar som jag fruktlöst letade efter innan, men ingen av dem hade en chans i jämförelse med den jag köpt. Vi gick därefter ut från Debenhams och tog oss vidare in på Selfridge´s, inte så mycket i förhoppningen om att kunna fynda på deras rea utan för att se oss om, 40% nedsatt pris betydde att plagget fortfarande skulle kosta flera tusen kronor. Denna gång var det inte lika kul att titta på deras otroliga designerkollektioner så vi gick vidare på vårt strövtåg utmed Oxford street. Det var verkligen ett ovanligt väder för årstiden, denna eftermiddag var det torrt och milt väder, det blåste en varm vårvind som lockade fram vårkänslorna på allvar – helt otroligt att i början på Januari vara utomhus och känna denna värmen i en vind som var så mild att man trodde sig vara i April månad. Vi gick vidare till den affär där Jenny köpte sin glitterklänning senast, hon var lite orolig för att finna flera stycken exemplar av den nedsatta till 25% av dess ursprungliga pris på 100pund men av den klänningen fanns det inte ett spår, jag sa till henne att det får vara ett tecken på att vi verkligen har blick för vad som rätt, då vi båda var överens om att den inte skulle finnas kvar tills reorna började. Vi var inne på ett flertal andra ställen men hittade inget som verkade vara tillräckligt billigt eller snyggt för att tilldra sig vårt intresse. Vi beslöt att ta oss ner på närmaste tunnelbanestation och återvända till hotellet.

När vi kom fram så checkade vi in och fick vårt bagage, vi tog hissen upp till tredje våningen och kom in på rummet. Det var ett likadant rum som vi haft föregående resa, enda skillnaden var att det fanns tre bäddar i rummet, så vi skulle inte få några som helst problem med att få plats, vare sig med oss själva eller med alla de saker som vi brukar strö omkring oss när vi väljer ut vad man skall ha på sig. Jag var nyfiken på om den klänning jag köpt skulle passa. Så jag provade med en gång, det var lite problematiskt att dra upp dragkedjan så Jenny hjälpte mig, den satt verkligen som ett fodral och jag var helnöjd. Nu gällde det få lite struktur på sina grejor och sedan få ockupera badrummet för att kunna göra sig i ordning för kvällen, det hade för min del varit tre veckor sen jag senast varit ombytt.

Efter att vi båda var färdiga så tog vi på oss ytterkläderna och begav oss iväg till Philbeach hotel för att återigen äta på den underbara thairestaurangen där. Vi ankom dit vid niotiden och man kände faktiskt igen oss som skandinaver sedan sist. Vi fick plats vid samma bord som senast, bredvid oss satt en tjej från Sydafrika, Melissa presenterade hon sig som och var en väldigt trevlig bekantskap. Vi konverserade medans vi åt vår mat och hon lovade att göra oss sällskap nere i baren efter att hon gjort ett ärende till hennes hotell som låg i närheten. Vi tackade värdparet för den utsökta maten och gick ned till baren i källaren, det var en del folk där nere och vi blev även igenkända av den trevlige bartendern Jimmy, vi fann att vår hörna där vi senast satt var ledig, så vi slog oss ned där. Det dröjde inte länge förrän vi fick sällskap av ett trevligt par (som jag bedömde måste vara i runt femtio-sextioårsålder, men väldigt ungdomliga) där mannen hade en väldigt intressant historia att förtälja, han var precis hemkommen från ett bergsbestigaräventyr i Anderna och var utöver det en väldigt trevlig bekantskap, likaså hans förtjusande fru. Vi satt rätt länge och pratade med dem och såg på foton som han hade från expeditionen, sedan dom tackat för sig och gått så dök Melissa upp och vår kväll fortsatte i trevlighetens tecken. Vid strax efter tolv så tyckte jag att det kunde vara lämpligt att börja gå så att vi inte missade sista tåget tillbaka till vårt hotell, vi tackade Melissa och bestämde att vi skulle träffas på Transmission (en klubb som vi planerade att besöka på Lördagen). Vi kom iväg och hann med sista tåget, ett av orosmomenten med de sena tågen är att det ibland brukar vara rätt mycket liv i vagnarna när festsugna människor är på väg någonstans, men av det märkte vi ingenting.

Vi kom till vårt hotell och in på vårt rum utan problem. Det kändes verkligen skönt att ta av sig skorna och kunna sträcka ut sig på sängen och veta att man inte behöver återgå till den gråa vardagen morgonen efter. Visserligen skulle jag denna gång inte vara Rebecca i samma stora utsträckning som sist, men det skulle vara så pass intressanta upplevelser att det inte gjorde något.

På Lördagsmorgonen vaknade vi pigga och efter att ha duschat gick vi ned och tog frukost, vi gjorde upp planerna för dagen då det fanns en hel del att ta hänsyn till för att få allt att klaffa. Jag ville gärna till en specialbutik i Leyton som Jenny och flera av mina väninnor talat mycket gott om, men som vi fick stryka ur schemat vid förra besöket. Jenny hade tid hos Pandora de Pledge för en makeupkurs klockan två på eftermiddagen och utöver det så fanns det flera saker som vi behövde reda ut i god tid innan, främst gällde detta rutinerna kring den stundande filminspelningen. Vi insåg rätt snabbt att vi inte skulle hinna med att byta om till Jenny och Rebecca innan vi var tvungna att ha gett oss av, så det var ju lite av en besvikelse men inte helt överraskande. Nåväl, jag insåg fördelen med att ha tid på sig till de ärenden vi skulle uträtta och Jennys tid hos Pandora var viktig att hålla då dom har så pass mycket att göra att man inte får tiden tillgodoräknat sig om man skulle var en halvtimme för sen (det handlade ju faktiskt om 150pund).

Väl iväg på det första tunnelbanetåget så satt jag där igen med mina långa franska naglar på mig, denna gången hade jag köpt ett nytt set med förklistrade naglar då de brukar sitta fast väldigt mycket bättre. Vi bytte till den linje som skulle ta oss norrut till Leyton och därefter tog vi en buss till butiken Doreens fashion, det var en oansenlig liten butik, men när vi gick in så märktes den speciella trevliga stämning som mina vänner talat om.

 Det fanns tre äldre kvinnor där som hälsade oss välkomna in till dem och vi togs omhand av June som var hur trevlig som helst, hon frågade vad vi letade efter och kom till våra provbås med de kläder och skor vi ville prova. Vi hade gott om tid på oss och provade säkert tio olika klänningar och skor, jag (som egentligen bara hade tänkt mig att prova en klänning och ett par sko) fick tag i ett par satinpumps som passade min Debenhamsklänning perfekt och sedan köpte jag en kort rödaktig klänning. Jenny köpte en riktigt vass gul och svart raffig sak samt en vit tvådelad klänning. Efter att ha avslutat våra inköp sade vi hejdå till de trevliga damerna hos Doreen´s och gick ut i den härliga eftermiddagssolen, klockan var nu halv två och det var tid för oss att bege oss till Pandoras. Pandoras låg en liten bit ifrån, precis lagom för att ta sig dit med buss, så vi granskade informationstavlan vid den närmaste busshållplatsen och det skulle gå bra att åka med nästa buss som kom förbi. Vi gick av bussen vid ett typiskt engelskt radhusområde, Jenny visade vägen in till rätt adress, och vi knackade på vid ett helt vanligt bostadshus. Dörren öppnades av en kille i tjugoårsåldern, det var en av Pandoras medarbetare, han hälsade oss välkomna och bad oss komma in. När vi hängt av oss allt och väntade i vardagsrummet kom han in och erbjöd oss lite te vilket vi tacksamt accepterade. Inredningen var väldigt mysig, lite ovant dock med att alla golven var täckta med väldigt luddiga och mjuka heltäckningsmattor, till och med trapporna. Vi blev visade upp till nästa våning där man hade en sminkstudio i ett sobert inrett rum. Jenny fick sätta sig i makeupstolen och jag slog mig ner i soffan. Vi fick vårt te (lite te betydde i det här fallet en kopp som såg ut att rymma åtminstone en halv liter) och det var hemskt gott. Efter en stund kom en annan av Pandoras medarbetare in och presenterade sig själv och hur kursen skulle läggas upp. Pandora själv kom in efter en liten stund och presenterade sig samt började vant med att lägga foundation på Jenny, efter varje steg så fotograferade dom och gav tydliga instruktioner. Det hela var faktiskt riktigt trevlig, jag snappade upp en del saker som jag skulle pröva när jag kom bort till hotellet.

Efter att Jenny var färdigsminkad och fått sin CD så tog vi farväl och begav oss till busshållplatsen där vi skulle åka direkt in till vårt hotell med buss, vi väntade in rätt buss och när den kom gick vi upp på andra våningen och satte oss längst fram, det var en perfekt plats för sightseeing. Vi kom bort till vårt hotell vid halvfemtiden, det var fortfarande milt ute och hade precis börjat skymma lite grand.

Nu hade jag lite bråttom med att göra mig i ordning inför kvällen, till skillnad från mig behövde ju inte Jenny lägga någon makeup. Jag försökte komma ihåg vad jag hört under Jenny makeuplektion och anpassa det till något jag kunde använda på mig själv, resultatet blev att jag använde lite ljusare färger till ögonmakeupen och en annan kulör på ögonlocken. Jag fick hjälp av Jenny med att dra upp dragkedjan och sedan tog jag på mina satinpumps, Jenny hade köpt ett par strassörhängen (ett felköp då dom var med clips, något hon, som har tagit hål i öronen inte behöver) dom passade alldeles utmärkt till mig. Så på med pälsen och en sista titt i spegeln innan vi begav oss ut i kvällsmörkret – vi såg helt förtjusande ut!

Vi gick till tunnelbanestationen för att ta tåget bort till det stället där den klubb låg där Transmission skulle vara senare på kvällen, men först skulle vi till en Italiensk restaurang vid namn Carlucci´s som skulle ligga vid andra änden av samma gata som Transmisson låg. När vi kom fram till vår slutstation gick vi upp ut tunnelbanestationen och orienterade oss, vi gick runt hörnet och in på en lång gata. Vi promenerade framåt och räknade gatunumren för att vara säkra på att hitta rätt ställe. Transmission´s ingång var inga problem att finna, däremot lyckades vi inte finna restaurangen trots att vi cirkulerade runt så vi gick helt enkelt in på närmaste polisstation och frågade efter vägen, vi var nu något försenade, men om vårt sällskap skulle fråga kunde vi ju bara  påstå att polisen uppehållit oss. Efter att erhållit vägbeskrivning så kunde vi hitta rätt, restaurangen verkade trevlig, man hälsades välkommen av personalen och vi blev eskorterade till vårt bord där våra väninnor väntade, Det var Mandy (som vi träffade vid vårt förra Londonbesök) och två av hennes väninnor som skulle göra oss sällskap denna kväll. Vi hade precis börjat beställa då Jennys vän Caroline dök upp och gjorde oss sällskap vid bordet. Maten var god och sällskapet var trevligt, tiden sprang iväg fort som den brukar göra när man trivs, det var dags att börja den festliga delen av kvällen.

Vi betalade och begav oss till Transmission som låg några minuters gångväg längre upp på gatan. När vi kom fram var det fullt med folk innanför ingången, klubben var i tre våningar, på gatuplan så fanns det en pubdel – en trappa ner hade man garderoben, toaletter och ett biljardbord. På ovanvåningen fanns det en bar och ett dansgolv. Efter att ha hängt av oss våra ytterkläder så splittrade vi upp oss och minglade runt, jag var nyfiken på hur ovanvåningen var så jag gick upp dit och träffade på Melissa som vi mött kvällen innan. Det var faktiskt riktigt mycket folk på stället fastän klockan inte ens var elva ännu, det var nästan bara t-girls där, ett fåtal killar såg jag, men det var en glad och uppsluppen stämning, alla verkade ha det väldigt roligt.

Rätt vad det var så sade någon till mig att mina vänner letade efter mig, jag letade upp dem och dom undrade om jag var redo för att åka vidare till Wayout, jag sade adjö till de vänner som valde att stanna kvar och hämtade min päls och följde med ut till den väntande taxin. Vi anlände till Wayout och denna gång var det fullt med folk i lokalen, vi träffade på Sissy och Viva, två svenska vänner jag träffat tidigare, dom hade bara några dagar tidigare flyttat till London. Vi gick bort till det utrymmet som låg bakom diskjockeybåset och garderoben, där träffade vi bland andra Peter White, en äldre gentleman som var livskamrat med den berömde Ron Stormes (han var en av Englands mest berömda ”female impersonators” som Peter uttryckte det, han gick bort för cirka fem år sedan).

Peter visade sig vara en härlig människa att träffa, han hade en alldeles träffsäker humor och var aldrig svarslös, han var även engagerad i att anskaffa statister till filmen vi skulle delta i och vi hade ju en hel del att frågor angående det. Jag satt en stund med sällskapet innan jag tyckte att jag borde gå och byta om till den andra klänningen jag hade med mig, den svarta satinklänningen hade så snäv kjol att det inte gick att ta ut svängarna tillräckligt mycket när jag dansade.

Väl inne på damernas bad jag om hjälp att med dragkedjan och kunde utan problem byta till den korta röda klänningen som jag köpte hos Doreen´s. Jag klev upp på dansgolvet och lät mig ryckas med i musiken, lit innan spelade det inte så stor roll om man hade någon speciell man dansade med då trängslen och den allmänna stämningen gjorde att det kändes som om man dansade med alla. Efter en tag tyckte jag att det räckte och jag gick bort mot det ställe där mina vänner satt, men på vägen dit blev jag stoppad av en tjej som frågade om mitt namn var Rebecca efter att ha bekräftat detta för personen som aldrig sett innan så fick jag förklaringen ”i have been told about you Rebecca” sa hon och fortsatte med att berätta om att hon varit på Doreen´s tidigare denna Lördagen och man där berättat om mig och att jag skulle till Wayout på kvällen, men det enda den här tjejen egentligen hade att gå efter för att känna igen mig var klänningens utseende (då jag bara varit i butiken som kille).

Kvällen flöt på och jag kände mig lite trött i fötterna after allt dansande så jag gjorde mina vänner sällskap vid deras bord och där satt vi och hade det trevligt tills klubben stängde klockan fyra på morgonen. Vi tackade för oss och Peter påminde att vi skulle mötas på måndag morgon vid uppsamlingsplatsen för filminspelningen. Vi hämtade våra ytterkläder och påbörjade vår promenad till hotellet som låg tio minuters väg från klubben. Det var skönt att fått festa så länge men allra skönast var att få ta av sig skorna och få väck makeupen och lägga sig, vi skulle inte behöva gå upp så tidigt nästa dag, den Söndagen var att anse lite som en mellandag då det enda vi egentligen behövde göra var att ta reda på hur vi skulle ta oss till mötesplatsen och hur lång tid det tog att ta sig dit.

Söndag morgon den 9 Januari vaknade jag vid niotiden och kände mig förvånansvärt pigg, jag  gick upp och tog en dusch, när jag  kom ut var Jenny uppe och efter att hon duschat klart så gick vi ner och åt frukost, planerna för dagen var att kontrollera hur vi skulle ta oss till mötesplatsen för filminspelningen och hur lång tid det skulle ta att åka dit., resten av dagen kunde vi spendera i stort sett hur vi ville, det enda vi skulle behöva ha gjort innan vi la oss var att ha packat ned allt då vi skulle checka ut från hotellet på morgonen för att åka till ett som låg borta vid Hyde park. Jenny sa att hon inte skulle byta om idag och jag kände faktiskt att jag tycke likadant (hjälp - håller jag på att bli sjuk ?).

Först tog vi tunnelbanan ut mot Camden, därefter gick bort till en busshållplats i närheten och kollade linjekartan efter vilka bussnummer som skulle kunna ta oss till parken, efter några minuter kom rätt buss och vi hoppade på den, det var inte mer än några kilometer till parken och vi hoppade av strax utanför onrådet. Jag såg en skylt där det stod ”KB” på och tolkade detta som att vi var på rätt spår. Vi gick mot den i meddelandet avsedda parkeringsplatsen men det fanns ingenting där som tydde på att detta var rätt ställe, parken var rätt stor så vi traskade helt enkelt iväg för att se om det kanske fanns någon annan parkering som avsågs men efter att ha gått en riktigt lång runda runt hela Zooområdet fick vi dra slutsatsen att det var rätt ställe vi hittat från början eller att vi var hur fel som helst. Nu började vi båda bli lite småhungriga och vädret var denna dagen inta alls så gott och milt som tidigare dagar, så vi tog bussen tillbaka och gick in på ett Starbuck´s ställe och tog varsin cappuchino och muffins. Vi gick sedan bort mot marknaderna och tittade runt lite grand, bland annat var vi på några av de ställen vi besökte tidigare samt några nya ställen. Det fanns mycket intressant att fynda men det enda jag köpte var ett strasshalsband och ett par näthandskar. Klockan hade nu blivit så pass mycket att vi ansåg det vara dags att återvända till hotellet, vi inhandlade lite sandwichar och dricka att ha dels som frukost då vi var tvungna att ha lämnat hotellet redan strax efter klockan sex på morgonen och som reserv ifall vi inte fick tillfälle att utnyttja det som bjöds på inspelningsplatsen. Vi började förväntansfullt med packandet inför det stora äventyret som skulle ta sin början dagen därpå, tänk att man skulle få uppleva hur det går till på en riktig filminspelning, Jenny sade att ”om dom säger åt oss att ta en näve kondomer och gå ner i en källare så sticker jag därifrån direkt”, men av den information vi hittills fått verkade detta var helt seriöst. Vi skulle åka dit som killar och bli inskrivna, vi skulle ha med oss tre ombyten klänningar, men ingenting i rött. Att det var så tidigt på morgonen hade sin förklaring i att man insett att det skulle ta längre tid att sminka oss transor än vad som är brukligt för statister, så därför var alla vi inkallade en timme tidigare än de andra. Vi tog en paus i packandet och gick till en närbelägen Burgerkingrestaurang och åt, därefter kollade vi vår mail på ett internetcafé bredvid, men det hade inte dykt upp något mer av intresse. Vi gick tillbaka till rummet och avslutade packningen, det kändes verkligen pirrigt inför morgondagen.

På Måndagsmorgonen, klockan var strax efter fem när klockan ringde, jag hade visserligen lagt mig rätt tidigt kvällen innan men jag var rätt seg och ville helst av allt ligga längre, men överenskommelsen mellan Jenny och mig var att jag skulle hoppa i duschen först medans hon tog Te och åt en sandwich. Nåväl duschen gjorde gott och fick mig till att piggna till. Vi var klara inom utsatt tid och utcheckningen gick snabbt, vi lämnade hotellet för denna gång och gick till tunnelbanan, det var nästan folktomt, tydligtvis hade rusningen inte börjat ännu. När vi hade bytt till nästa delsträcka så märkte man att det hade börjat komma fler folk, vi kom fram till slutstationen och gick bort och väntade på att rätt bussnummer skulle komma, vi hade tus, det tog inte mer än några minuter och vi var framme vid parkeringsplatsen med gott och väl tio minuter tillgodo, det var fortfarande mörkt ute men man såg att det under natten hade vuxit upp en hel by med bussar och vagnar av olika slag. När vi kom närmare så hälsades vi välkomna av en vakt, vi förklarade vilka vi var och vårt ärende och blev dirigerade till en dubbeldäcksbuss längre bort. Vi ställde väskorna utanför och gick in, där fanns redan några transor väntandes i den varma bussen. Dom sade till oss att vi fick ta för oss från frukostborden som fanns utanför, det var även en tillagningsvagn där man kunde få nystekta ägg och bacon, en riktig Engelsk frukost med andra ord. Vi satte oss och en stund efter sju klev vår kontaktperson från castingfirman in i bussen och presenterade sig samt hälsade oss välkomna. Hon förklarade att vi först skulle få skriva in oss och få ut formulär som vi behövde lämna in ifyllda innan vi gick hem för dagen, därefter fick vi information om vad vi skulle göra härnäst – nu började det riktiga äventyret.

Vad som skulle hända var följande: vi skulle visa upp vad vi tänkt ha på oss för nattklubbscenen, detta skulle  ansvarig kostymör godkänna. Därefter skulle vi få byta om och få hjälp med sminkningen och när vi var klara skulle vi åka minibussar in till den riktiga inspelningsplatsen i Soho. Jag och Jenny var iväg bland de första och fick snabbt ett godkännande för vårt klädval, därefter blev vi tilldelade en äldre typ av buss som var helt utan inredning, det enda som fanns var en bänk som gick utmed hela ena långväggen, inga stolar eller nåt men det var i och för sig rätt praktiskt då vi blev några stycken som skulle samsas om utrymmet. Jag hade valt att ha på mig min svarta Red Herringsatinklänning, till denna hade jag mitt strasshalsband och strassörhängen, på fötterna hade jag givetvis mina fina satinskor med strassspännen, jag var faktiskt lite orolig över att all strass skulle få ressigören att vilja placera mig längst bak i scenen där jag inte skulle riskera att blända kameran.  Jag var först färdigpåklädd i min buss och när jag ställde mig längst fram så blev jag ombedd att så fort jag kunde gå till dom väntande sminköserna som fanns i andra änden av området. Jag gjorde som dom sa och trippade iväg, jag fick hjälp med att hitta rätt dörr och klev in i en helt annan typ av burr än den vi huserat i innan, den här var snyggt inrett precis som en damsalong med stolar och speglar och ett bort som var fullbelamrat med alla tänkbar och otänkbar makeuputrustning. Jag blev väl omhändertagen (gud vilken service, man kunde nog inte gå vilse här, alla var såå snälla och snabba med att se till att man kom tid man skulle, verkligen ett väl intrimmat gäng), min sminkös presenterade sig som Nikita och frågade hur vi skulle gå tillväga, då jag förstod att hon inte var van vid att sminka transor föreslog jag att jag la grunden först och lär henne ta över efter det. Så jag tog och la på A&J:s Blue neutralizer och på det en foundation med det Kryolansminket jag köpte förra gången jag var i London. När jag tagit på mig mina linser så sa jag till Nikita att hon fick ta över.

Nu kunde jag slappna av, medan Nikita med van hand tog hand om förvandlingen kunde jag för första gången tänka på att jag, Rebecca Quist, bara ett år efter att ha kommit ut ur garderoben, nu befann mig sittande på en stol i en buss i London och blev sminkad för att delta i en filminspelning. Jag småpratade med Nikita och såg mig omkring när jag hade chans och tillåtelse, det var cirka 4-6 stolar och alla var nu upptagna, tjejerna arbetade målmedvetet, på stolen bredvid mig satt en kille som blev sminkad helt vit och med svarta ögon och mun, jag vet inte vad han skulle föreställa. Jag tyckte att Nikita var jätteduktig och hon lade ner ett jättejobb på att få min ögon alldeles perfekta, till skillnad från en makeup man gör för vanligt bruk skall den här vara lite mer överdriven, så hon satte på ett par rejäla ögonfransar och lät det gå en bit utanför ögonen, sedan lade hon på lite glittereffekt och när jag sedan tog på mig peruken så blev jag riktigt överraskad, jag tyckte att jag såg riktigt tjusig ut. Samtidigt som jag klev av stolen och började oroa mig för hur jag skulle hitta Jenny så kom hon in i vagnen färdigsminkad, she´s a fast lady. Jenny talade om för mig att vi skulle se till att ta med oss allting så vi kunde åka direkt från Soho till det nya hotellet vi skulle till och på det sättet spara mer än en timmes restid. När vi steg ut från bussen såg jag att det blivit rätt ljust, klockan var nog nästan nio på morgonen och folk runtomkring lade faktiskt märke till en, så för att riktigt leva mig in i min nya roll som filmstjärna, knäppte jag upp min päls och rättade till den så att man skulle kunna se klänningen ordentligt, sedan gick gick jag så självsäkert jag kunde (utan att försöka överdriva) bort mot bussen där vi hade våra väskor. När jag sedan skulle lyfta ut min tunga väska kom det en snygg ung kille till undsättning och insisterade på att få bära ut den för mig, jag accepterade givetvis hans erbjudande (en sådan snygging skulle man nog ha svarat ja till oavsett vad han erbjöd….). När jag sedan drog min väska bort mot stället där minibussarna väntade så hörde jag en bekant stämma ropa efter mig, det var Peter White som vi träffade i Lördags, han tog hand om min resväska och jag gick in i bussen och satte mig, Jenny hade redan tagit plats och det fanns ytterliggare några transor där tillsammans med ett gäng killar som satt längst bak. Peter kom in och sedan så körde vi iväg till Soho. Det tog nog inte mer än 20 minuter för oss att komma fram, bussen stannade bakom en lång rad med långtradare som hörde till inspelningen och som stod väldigt malplacerade på de smala gatorna i Soho. Vi gick ut ur minibussen och tog med oss vårt bagage, vi fick instruktioner om vart vi skulle från en stressad kille med walkietalkie som han talade nästan oavbrutet i. Vi skulle till ett ställe som hette ”Madame Jojo´s” det var det ställe där vi skulle uppehålla oss tills vi blev inkallade till scenområdet, en vakt utanför ingången såg till att ingen obehörig kom in, men jag undrar hur i hela världen man skulle kunna skilja ut någon obehörig från den brokiga skara som tågade in genom klubbentrèn förbi denna stackars vakt. För att belysa dilemmat så fanns det cirka 60-70 statister denna dag, en del var som japanska turister, några föreställde en grupp tjejer på möhippa, det fanns en rätt stor grupp som skulle var gaykillar och sedan hade man ju créme de la crème – oss transor. Här snackar vi om spridning vad gäller stil och klädval, en del av oss såg väl ut som ”normala transor” med det fanns ju några som hade dragqueen scenkläder och någon hade sytt egna kreationer (och hon var verkligen duktig på det). Här tror jag till och med att Michael Jackson skulle passerat obemärkt. Vi gick alltså in i denna klubb, man fick gå ned för en trappa och kom ut i klubblokalen där man hade ett öppet område med en bardisk till vänster och en alkov på höger sida som ledde till toaletterna. Framför bardisken stod det ett lång bord där man höll på att sätta upp behållare med vatten och kaffe samt tilltugg. Rakt fram så fanns det ett utrymme med soffor och stolar, bakom det gick ett räcke som sträckte sig runt hela lokalen, bakom räcket var det ett dansgolv som var nedsänkt ett par meter och i anslutning till det en scen. Hela klubblokalen var väl på cirka 300kvadratmeter, och inredningen gick i främst röd sammet och det satt speglar på väggarna, det fanns folk i lokalen före oss och på dansgolvet hade man satt upp stolar då det inte fanns tillräckligt med sittplatser för oss alla. På scenen stod det flera ställ med scenkostymer och det rådde en febril aktivitet runtomkring oss, medans flera av oss statister anlände nedför trappan sprang folk in med kostymer och rekvisita, en stod och räknade in oss (för övrigt samme stressade kille med walkietalkie som visade oss vägen hit). Jag och Jenny baxade undan våra väskor och vi hittade ett par lediga platser i en soffa utmed ena långväggen, jag kände att jag omöjligt hade ro att sitta ned, så jag travade runt och tittade på vilka som fanns i lokalen och vad dom höll på med. Dom flesta tycktes ta det lugnt, man satt och konverserade med sina grannar, Jag försökte att så diskret som möjligt kolla igenom lokalen utan att snubbla (det var lite mörkt och på många ställen fanns det avsatser så det gällde att verkligen se upp, jag ville inte att min nystartade karriär skulle få ett snöpligt slut vara för att man stod på näsan). Jag var lite besviken över att det inte verkade finnas några ”riktiga” filmstjärnor på plats, men ärligt talat så trodde jag inte heller att George Clooney skulle sitta på en träpall och välkomna mitt sällskap (men om han nu befunnit sig där så hade jag inte gett mig förrän jag hade fått några bilder på när jag satt i hans knä och småhånglat).  Efter min rundtripp gick jag till Damernas för att ta mig en till på hur jag såg ut, ögonfransarna satt lite obehagligt lång ner och jag ville försöka att fixa till dom, när jag kom in på damrummet som inte var större än en liten skrubb så insåg jag att ljuset inte på långa vägar skulle räck för att jag skulle kunna se vad som behövdes fixas, så det fick vara så länge. När jag kom ut så verkade det som om alla statister hade anlänt, bredvid mig stod vår stressade walkietalkiekille och meddelade någon via radio att det nu var inräknat 65stycken, efter det så påkallade han vår uppmärksamhet, han sade att vi skulle vara här hela dagen, ville vi röka fick vi gå ut och det skulle lite senare serveras lunch, vi skulle snart bli inkallade till själva scenen och att vi därför skulle se till att vara klara inom en halvtimme. När jag gick till soffan där Jenny satt fick jag reda på att tid i dom här sammanhangen var väldigt oprecisa och att man alltid behövde vara beredd med kort varsel såväl som att det skulle kunna ta dubbelt så lång tid som utlovats. Nu dök killen med radion upp igen, han verkade leta efter någon, när han började gå tillbaka mot trappan så pekade han ut några av oss att följa efter honom, vi tog våra handväskor och skyndade efter, jag tänkte ta med min päls då det var regnigt ute, men avstod då jag inte ville att den skulle minska mina chanser att få en bra placering på scenen, eller att få problem med att förvara den där borta. Så jag hoppade in i ledet och det var verkligen en syn för fotgängarna i Soho då vi mitt på dagen klev ut ur klubben och korsade gatan likt ett gäng uppklädda glädjeflickor som följde efter vår hallick till någon rik kund som gjort en storbeställning. Den riktiga inspelningsplatsen låg bara en kort promenad bort och var inhyst på en annan klubb, här var kontrollen hårdare trots att det verkade än mer kaotiskt med grova kablar överallt på marken, ställningar och all sorts konstig utrustning som trängdes överallt tillsammans med en massa folk som antingen bar ut eller höll på att montera ihop någonting. Vi väckte till och med uppmärksamhet bland filmfolket på platsen, men det kändes ändå respektfullt (jag tror att bara vi tiotalet transor som man valt att ta in i denna omgång ingav respekt, det var inget gäng man bråkade med om ville kunna stå på benen efteråt, om ni förstår vad jag menar).

Scenen man skulle ta föreställde den klubb där huvudpersonen Lola uppträdde, denna lokal var mycket mindre än Madame Jojo`s cirka 100kvadratmeter och en rätt stor scen. Alla väggar var täckta med svart tyg och det var uppsatt stora rektangulära belysningsarmaturer runt omkring, det fanns kameror utplacerade på olika ställen och på scenen höll några elektriker på med att koppla in ljusslingor. Den enda rekvisitan som fanns på scenen var annars en gunga och i dess ena rep stod huvudpersonen, en lång färgad gestalt i en snygg rödskimrande glitterklänning med lårhöga röda lackstövlar till. På huvudet hade personen en lång grovlockig mörk peruk. Bredvid henne stod det fem stycken killar utklädda till dragqueendansare, dom hade stora runda krulliga peruker på sig och korta kjolar med långa lackstövlar, dom höll på att värma upp sig inför numret. Jag hade sett dom innan, det var dom som bytte om uppe på den andra scenen. Vi blev utplacerade av en som jag tror var regiassistent, han satte mig i ytterkanten av en soffa som var placerad rakt framför scenen, jag vet inte om det var någon fördel för att komma med på bild men jag hade i alla fall fått den bästa platsen för att se uppträdandet. Jenny kom att hamna en bit ifrån mig på min högra sida vid flanken av scenen blev hon placerad vid ett bord tillsammans med några andra. Man fyllde på med andra statister och flyttade om folk emellanåt, folk fick lämna hörnsoffan jag hamnat i och nya kom till, några personer ur inspelningsteamet började efter direktiv från regiassistenten placera ut drinkar (visserligen svaga, men med riktig sprit i) och framför mig placerade man ut en champagnekylare på fot och satte ett glas på bordet framför mig, killen hällde chevaljeriskt upp lite skumpa och jag tyckte att jag hamnat helt rätt här i livet, att en helt vanlig Måndag sitta i en soffa på en filminspelning och bli serverad Champagne det kan ju inte mer rätt än såhär (men vänta nu, var är George, skulle inte han komma o sitta bredvid mig – hallå ressigören jag vill….). När jag tittade omkring såg jag att man höll på att sätta upp en kamera vid lokalens vänstra sida, den såg ut att filma mot det område där Jenny satt, så hon hade nog tur i alla fall tänkte jag medan jag vände mig om, bakom mig kom precis då ressigören ångandes mot scenen och jag vände mig om snabbt. Uppe på scenen ropade han till alla att vara tysta, han presenterade sig och hälsade oss alla välkomna, sedan förklarade han vad scenen handlade om och vad han förväntade sig att vi skulle göra och framförallt vad vi inte skulle göra, efter det sa han att vi skulle göra en repetition om ungefär fem minuter. Jag passade på att bekanta mig med mina väninnor i vår hörnsoffa, jag smakade även på champagnen, men den var ljummen och när jag sträckte mig fram mot champagnekylaren och kontrollerade så besannades mina farhågor då det inte fanns någon is i den – åhh vilket öde, att ens behöva låtsas dricka byxljummen champagne! Nu verkade det som om man var nöjd med allt på scenen, Lola och hennes dansare ställde sig i position, ressigören (gissade jag att det var) ropade ut ”tystnad, nu gör vi en repetition, alla obehöriga lämnar nu scenen, rulla bandet” ur högtalarna kom det musik och Lola började med sitt nummer, hon satt i gungan reste sig och gick rakt mot mig sjungandes på en specialskriven sång. Efter cirka en minut ropade man ”bryt” och en febril aktivitet utbröt, upp på scenen kom folk och fixade till Lola och dansarna, ljuskillarna började vrida på spotligts och vår ressigör gick upp på scenen och pekade mot mitt håll samtidigt som han talade med sin assistent, tusan tänkte jag, nu skall dom väl flytta på mig. Medan ressigören talade med Lola så kom assistenten fram till soffan och jag hängde på min väska på axeln och var beredd på att resa mig för att lämna plats då han adresserade en av tjejerna som satt i andra änden av soffan, hon fick byta plats med en av gaykillarna, ja lite tur skall man ju ha ibland. Ressigören annonserade att man nu skulle ta den första scenen, vi skulle sorla lite och när Lola började sjunga så skulle alla tystna. Nu kom en kille fram, han var laddad med väldigt många cigarettpaket och blossade oavbrutet på nån cigarett, dom lade han ut framför oss, han frågade vid varje bord vilka som rökte och gav dem cigaretter att ha i handen, oss övriga lade han dem bara framför oss i askfaten. Vi blev noggrant instruerade att vi inte fick dra några bloss när dom filmade, när kameran inte rullade så fick röka så mycket vi ville (vår slutsats var den att eftersom det var en Disneyproduktion så passade det sig inte att vi kunde påverka någon att röka genom att man blossade på film, väldigt dubbelmoraliskt). Hursomhelst tyckte jag synd om killen som hela tiden sprang omkring och fixade cigaretterna, det måste ju bli en ofantlig massa cigaretter han drar i sig under bara en dag. Scenen började och uppträdandet började, efter en halv minut ropade man bryt igen, jag kunde inte se att något speciellt gick fel vad gällde aktiviteten på scen, troligen var det något annan man inte var nöjd med. Vi fick lite mera instruktioner, till exempel skulle en av oss komma in och ta sin plats när Lola precis börjat sjunga. Man körde om scenen igen, denna gång höll man på i en minut innan man bröt. Detta upprepades ett par gånger, sedan gick det ut instruktioner om att man tänkte köra hela numret och att vi skulle applådera efteråt, musiken startades artisterna gjorde sitt och efter att Lola sjungit klart så applåderade vi friskt. Ressigören ville ha lite folk till att ställa sig upp och jag fick instruktioner om att vara bland dem som skulle ställa sig upp, men det var noga med hur jag placerade mig i sidled, tydligtvis var min rygg med i kamerans blickfång. Efter att ha kört hela scenen ett par gånger var man så pass nöjda att man skickade ut oss, men ett fåtal fick stanna kvar, däribland vi som satt i ”min” soffa, jättekul tyckte jag. Man flyttade om kamerorna och jag såg att dom skulle ha kameran precis bakom mig. Vi gjorde några tagningar där Lola och hennes dansare körde igenom numret i sin helhet några gånger, klockan var nog långt efter lunchdags men jag tyckte det var så spännande att jag inte kände mig alls hungrig. När ressigören var nöjd så fick vi gå bort till den andra nattklubben och väl där nere så var det allmän utspisning (nej George Clooney syntes inte i kön till chiliconcarne grytan). Jag satte mig ner bredvid Jenny med min matbricka (maten smakade sådär, men det var ju gratis), jag blev utfrågad om vad man hade gjort efter att dom hade fått lämna scenen, efter att ha berättat och ätit upp så ville jag ha en nypa frisk luft, så jag tog på mig pälsen och gick till entrèn och ställde mig precis utanför, där var en säkerhetsvakt och några stycken av oss statister (både tjejer, killar och vi andra) som passade på att ta sig ett bloss efter maten. Jag ställde mig i lä lite vid sidan om de andra så att jag inte skulle få så mycket rök i mig, det räckte med det jag andats in under tagningarna. Det kändes skönt att vara utomhus, jag tycker att man tappar kontakt med verkligheten när man är någonstans utan möjlighet att se ut. Jag gick ner till vår plats i underjorden och en liten stund senare kom beskedet att vi skulle göra oss redo för vår andra scen och ha bytt till vår andra kostym, jag tag av mig min satinklänning och tog på mig den rödaktiga korta klänningen som jag köpte hos Doreen`s. Det dröjde gott och väl en timme innan vår egen radiopratande kille dök upp och började välja ut några av oss, jag kände mig lite småfräck så jag limmade på rätt bra på den stackars killen vilket gav bra utdelning då han valde ut mig och Jenny bland dom första. Vi gick in till samma ställe och scenen såg likadan ut förutom att gungan var bortblockad. Jag blev placerad att sitta i samma soffa som tidigare, Jenny som inte varit så nöjd med sin placering hängde på mig och så blev vi sittandes tillsammans under denna tagning. Kameraplaceringen var ungefär densamma och nu fylldes rummet med alla de andra statisterna. Lola och hennes dansare gjorde entrè, denna gång så var hon klädd i blått. Det var samma rutin som sist, jag fick ett drinkglas istället för champagne och den stackars kedjerökande ciggarettkillen var förbi och lade lite giftpinnar framför oss. Lola fick några instruktioner innan man adresserade oss och informerade om vad som skulle ske. Man vevade igång musiken och Lola började sjunga ”what Lola want´s Lola gets”, efter att hon sjungit färdigt skulle vi alla ställa oss upp och applådera vilt. Det tog nog några timmar innan man ansåg sig vara färdiga med oss för dagen och vi kunde efter att fått detta besked med lättnad trippa över till vår hemmabas och packa ihop. Innan vi lämnade var vi dock tvungna att få våra papper påskrivna för att kunna få ut vår ersättning.

Jag var inte speciellt intresserad av att ta mig hem med bara den korta klänningen under pälsen, man vill ju inte se ut som om man var den typen av ”working girl”, så jag bytte till svarta långbyxor och en smalrandig tröja med båthals och lång ärm, det blev en riktigt stilig kombination tyckte jag. Vi tog farväl av det fåtal personer som var kvar i lokalen och lyfte våra väskor uppför trappan (alla gentlemän hade tydligtvis gått hem före oss !).

När vi kom ut från Madame Jojo`s var vi lite osäkra på hur vi skulle gå för att lättas komma till den tunnelbanelinje som skulle föra oss till Hyde park, vi hörde med säkerhetsvakten och han rekommenderade oss att fråga en Poliskvinna som stod på andra sidan gatan, jag och Jenny drog våra väskor över dit och fick rådet att gå några kvarter bort tills vi kom till Oxford street och ta tunnelbanan därifrån. Vi tackade och begav oss iväg, det hade blivit mörkt och det var mitt i rusningen, vi kom efter en stund till Oxford street och stannade till vi framför ett juvelerarskyltfönster där man höll på att plocka väck de smycken man haft framme under öppningstiden. Det slog mig att det hade varit en lång dag, men den vanliga tröttheten fanns inte annars än som en liten ömhet i fötterna, Party feet inläggen hjälpte faktiskt en hel del. Innan vi fortsatte så såg vi till att ta några fler foton på oss. Vi kom strax efter fram till tunnelbanestationen och åkte bort till Hyde Park, hotellet låg bara fem minuters promenad därifrån och vi blev väl mottagna av två söta tjejer i receptionen, dom blev väldigt intresserade när vi berättad att vi varit på inspelning i Soho hela dagen. Vi fick nyckeln till vårt dubbelrum och tog oss dit, rummet var mindre än vårt förra men av god standard, jag slängde mig på sängen direkt, jag gillar känslan av att kunna slappna av och sträcka ut sig på en egen säng.

Nu hade vi som vanligt lite att planera innan vi kunde slappna av för resten av kvällen, skillnaden denna gång var att nu skulle våra vägar skiljas åt för denna gång, Jenny behövde göra klart för att ta sig till filminspelningen på Tisdagsmorgonen samt även byta till ett enkelrum fast på samma hotell som vi nu var på, jag skulle packa och lägga ned Rebecca för denna resa och planera för hur jag skulle ta mig till flyget dagen efter. Nu kom det första stinget av sorg, dels så var jag lite besviken över att jag faktiskt hade blivit erbjuden jobb alla dagar som Jenny fått löfte om att kunna vara med om, men inte kunnat acceptera det. Dels så skulle jag än en gång behöva skiljas från min väl Jenny, som jag haft det så himla trevligt tillsammans med, när vi skulle träffas nästa gång visste vi faktiskt inte. Jenny skulle byta om till kille, men jag ville dra ut på min tid som Rebecca så länge som möjligt, så efter att Jenny duschat och bytt om gick vi ned för att kolla vår mail på ett närbeläget Internetcafé. När vi kom tillbaka så kollade Jenny upp sin rumsbokning och gjorde klart med vårt dubbelrum så att det bara skulle vara att lämna in nycklen på morgonen. Jag, som kom att tänka på den förbannelse som följt mig på båda mina Londonresor och frågade om man visste något ställe i närheten där man kunde få sig en anständigt god Irish coffe, receptionisterna tittade på varandra och sa att det troligtvis inte fanns något ställe i närheten, enda chansen skulle vara att ta sig in till city, där man kunde hitta riktiga Irländska pubar – tyyypiskt, inte ens nu kunde jag ha tur med det.

Vi kände att vi inte orkade leta upp något matställe och var faktiskt inte så hungriga, så vi beslöt att äta några sandwichar istället, jag tog på mig och gick för att köpa något att dricka till mackorna, det fanns ett snabbköp som fortfarande var öppet i närheten av hotellet. När jag gick där på gatan själv så kom tankarna om att detta äventyr strax kommer att vara över, när jag kommer tillbaka till hotellrummet och skall ta av mig allt som gör mig till Rebecca så vet jag inte när eller om jag kommer att återvända till London någon mer gång, tanken sved lite i hjärtat. Jag gick in i snabbköpet och letade upp det jag skulle ha, tanken slog mig att det inte kändes konstigt att vara i en butik som Rebecca, jag hade inte ens brytt mig om att kolla ifall det var någon som tittade konstigt efter den något udda figuren, till och med en riktig kvinna skulle nog bli iakttagen med en sån päls som jag hade på mig.

Jag och Jenny åt vår sista måltid tillsammans för denna gång, lite spartanskt men väldigt mysigt att sitta vid det lilla bordet på rummet och äta sandwich och dricka te och juice till. Efter måltiden så ordnade vi till vår packning och sedan tog jag och lade ner Rebecca för denna gång. När vi sedan hade lagt oss talade vi om våra upplevelser denna dag samt vad vi hade för planer framöver och utsikterna för att kunna göra en liknande resa igen, Jenny hade planer på att åka över till USA igen, till London visste vi båda att vi skulle återvända, men troligen inte förrän långt senare på året, för egen del så hade jag inga planer efter detta äventyr, jag skulle behöva att ta tag i och bestämma mig för hur jag skulle ha det med mitt liv hädanefter, det sätt jag nu lever på går inte att kombinera med min önskan att kunna få vara Rebecca och utveckla den sidan hos mig. Föga förvånande gick det snabbt att somna in.

På Tisdagsmorgonen vaknade jag tidigt när Jenny höll på att göra sig iordning för att bege sig till filminspelningen. Vi kramade varandra och sade adjö, sedan försvann hon med sin väska ut på sitt fortsatta äventyr. Jag kröp ner i min varma säng och försökte somna om, det var två timmar kvar tills jag skulle behöva ge mig av, jag kunde inte somna om så jag låg bara och tänkte på gårdagens filminspelning, gud vad roligt att ha fått vara med om det. Jag gick upp, duschade och klädde på mig och väl ute från hotellet tittade jag upp på den  ljusnande Londonhimlen, jag kände mig rätt nöjd i alla fall. Det var mycket folk på Tunnelbanelinjen till Liverpool street station, när jag var framme såg jag att det fanns tid innan tåget till flygplatsen skulle gå, så jag beslöt att köpa lite att äta på tåget och flyget hem (jag tycker att det är rätt dyrt på planet). Jag gick sedan bort mot spåret där tåget stod, jag hittade en vagn där jag satte mig ner, det var inte mycket folk på denna avgång så jag var nästan själv i vagnen och kunde sträcka ut mig ordenligt, klockan var nu strax innan nio på förmiddagen och jag var ute i god tid. Nu skulle jag bara slappna av i fyrtiofem minuter tills tåget anlände till flygplatsen. Jag tittade ut genom kupèfönstret, solen sken ute och det verkade som om Jenny och mina vänner skulle få en fin dag på filminspelningen, jag var jättenyfiken på att få reda på hur hennes fortsättning skulle vara. Jag knappade ner en hälsning till henne och alla på setet via SMS, när jag sedan tittade ut såg jag hur omgivningen hade förändrats från det täta citybebyggelsen till öppna marker som tåget susade över, det är rätt fin utsikt då vi ibland passerar kanalsystem precis utanför tåget. Framme vid flygplatsen hittade jag snabbt till Ryanairs incheckningsdiskar, dom låg längst bort från ingången till terminalen. Det var ingen kö och jag var inne förbi säkerhetskontrollen innan jag visste ordet av. Nu hade jag gott om tid på mig att gå igenom taxfreebutikerna och kanske ta mig en fika i någon av de mysiga ställena som fanns där. Jag handlade bara lite Whiskey och hoppade sedan över fikat, resten av tiden strosade jag bara runt och kollade parfymer men hittade ingen som föll mig i smaken (inte till dom priserna i alla fall). Nu ropade man ut mitt flyg via högtalarna så jag gick lugnt bort mot gaten, väl framme kom vi ombord och det var inte fler passagerare än att jag lyckades att få en hel stolsrad för mig själv. Flygresan vas händelselös, jag läste en Metrotidning som jag plockat på mig i tunnelbanan och åt min sista sandwich. Jag tänkte på hur ledsen jag varit på förra hemresan och jämförde med min sinnesstämning nu, det kändes lite ledsamt, men den positiva känslan från vad jag varit med om var starkare. Strax innan klockan två på eftermiddagen landade vi på Säve flygplats i Göteborg och jag var ute vid bilen på rekordkort tid. Jag saknade det fina Londonvädret, det var visserligen inget gråmulet regnande men bra mycket kallare här hemma. När jag stod och lade in min packning i bakluckan på bilen såg jag planet lyfta på sin väg tillbaka till London, en sista sorgsen tanke gick till Jenny som troligen nu skulle ha bytt om för att närvara på eftermiddagens första tagning. Jag kände mig i balans med mina känslor och tänkte att denna gången skulle jag inte köra fel på Älvsborgbron. Jag passade på att ringa till en av mina Göteborgsvänner strax innan bron och pratade av mig lite – typiskt nog så kom jag på fel fil och hamnade nere i Majorna igen, denna gången hittade jag påfarten direkt, så det blev bara ett litet avbräck på min färd hemåt. När jag under hemfärden försökte att få grepp på mina känslor efter den här resan så kändes det väldigt positivt, inte alls så omskakande som förra gången, men jag kände ändå att jag hade fått förmånen att få vara med om någonting unikt och då menar jag inte filminspelningen, den upplevelsen får jag nog påstå ligger i en klass för sig själv. Alla dom vänliga människor man mött, June på Doreen´s, Caroline, Mandy och Melissa, alla vi mött har på sitt eget speciella sätt berikat denna upplevelse och fått mig att inse vilken tur jag haft som kommit ut ur garderoben och gjort det vid denna tidpunkt samt fått kontakt med dom vänner som hjälpt mig hit till denna punkt i livet där jag är just nu. Jag känner att jag nu efter att ha varit ute och rört mig i ett år har vuxit som människa, att ha utvecklat Rebecca har även utvecklat mig själv och gett mig en styrka som jag inte skulle ha fått annars. Nu skulle jag lägga undan Rebecca, nästa gång hon drabbar omvärlden blir i slutet av Januari, då mina vänner i Göteborg har en festhelg där vi kommer att bli  många transor tillsammans, det är bra att ha något att se fram emot och jag hoppas att detta året kommer att bli lika trevligt som mitt förra. 2004 kommer jag förhoppningsvis alltid att titta tillbaka till som ett år då jag var med om någonting stort, kul och början till någonting långvarit och utvecklande.